Så där ja!

Nu tror jag faktiskt att jag har bloggat ikapp alla missade månader....så gott jag kunde i alla fall. Så det innebär nu att jag är mer inne på nutiden. :D

Måste erkänna att jag helt plötsligt blev tom och inte riktigt vet vad jag ska skriva om....för emellan alla aktiviteter och andra saker jag berättat om så har inte de sista månaderna varit så lätta och vi har haft det väldigt tufft och få ta till drastiska förändringar bara för att få en tillfällig lösning på allting och orka kämpa vidare ett tag till.

För så mycket har jag lärt mig under alla år....tar orken slut och man ger upp....då finns det ingen mening kvar med någonting.

Och skulle jag komma till en punkt där jag ger upp....då kommer jag försvinna spårlöst. För då....då har jag verkligen nått botten!

Antar att jag kanske borde försöka berätta lite, har tyvärr inte så mycket tid då jag snart måste åka på möte, så får försöka hålla det kort.

Men börjar med hela situationen kring min äldsta son. Med honom har vi haft problem i ca 10år eller liknande. Vi har sökt hjälp flera gånger men aldrig fått rätt hjälp eller blivit tagna på allvar.

Vi skickade honom för att bo hos far sin under ca 2,5år, vilket inte funkade heller. Vi satte honom på en privatskola med hårdare regler, men det funkade inte.

Vi har gått föräldrautbildningar, sprungit på möten, varit i kontakt med sociala, BUP och lite annat...ingen hjälp och ingen som tar oss på allvar.

Så till slut gav vi upp!

Vi lät det vara, fortsatte kämpa och testa på egen hand. Försökte prata, skälla, straffa och belöna...men ingenting fungerar.

Istället gick hela familjen ner sig så mycket att mina söner bråkar konstant, mina döttrar är rädda när de bråkar, min mam stänger in sig vid datorn och skiter i precis allt och jag själv bara gav upp...orkade inte disskutera, orkade inte be om hjälp utan bara gick på.

På det här viset led alla pga mig med. Jag orkade inte göra roliga saker ofta, jag orkade inte hjälpa barnen, tröttnade på matlagning, bakning, pysslande och allt annat runt omkring och bara gjorde det som var tvunget att göras.

Jag glömde allt med....vilket tog mycket mentalt på mig då jag är en riktigt planeringsmänniska och inte klarar av att inte veta vad som händer eller hur jag ska hinna allting hela tiden.

Så kort och gott....det brast! Jag ringde socialjouren och sa att de får hämta honom. De får ta honom. Vi klarar inte mer någon av oss. 

Jag pratade med hans pappa och försökte få avlastning....funkade inte!

Men inte fick vi hjälp då!

De sa att det inte var rätt emot honom attt hämta honom och att de inte gör sånt...men det vet jag att de gör eftersom jag vet om i alla fall 3 st som har fått den hjälpen.

Jag fortsatte ringa under ett par dagar, grät, skrek och fortsatte bli besviken!

Många gånger tänkte jag: Måste man slå sina barn eller vara missbrukare för att få hjälp? Måste barnen protestera så högljutt att människor utanför hemmet blir lidande eller skolan för att man ska få hjälp?

Varför i helvete kan man inte få hjälp när man ber om den? När man prövat allt? Kämpat i så många år?

Idiotsystem!

Men vi fick hjälp...typ.

Äntligen ett möte på sociala....vidareskickade till en egen utredare. Som skisckat remiss till BUP så vi äntligen får en utredning på honom för att kolla om han har någon bokstavskombination. Så nu är det möte på det ena och på det andra. För att prata, disskutera och hitta rätt hjälp åt oss!

Och utöver att sociala faktiskt tar oss på allvar så gjorde min mamma mig en enorm tjänst som verkligen har hjälpt oss i rätt riktning!

Hon erbjöd sig att ta honom ett tag så vi får lägga energi på att få hjälp, ladda egna batterier samt bygga upp tryggheten för de andra barnen igen.

Så nu har han bott hos min mamma i ca 2 månader. Han flyttar hem till jul igen på heltid och innan dess ska det mesta vara avklarat!

Vi vet att alla utredningar mm kommer ta tid men vi känner oss taggade. Vilket var väldigt länge sen!

Det känns skönt samtidigt som vi inte vet om det kommer hålla i sig speciellt länge då sonen alltid kommer vara hemma. Han åker inte till sin pappa och det verkar inte som om hans pappa ens vill att han kommer. 

Hans faster blev sur på mig med allt detta för att jag inte hade berättat för henne att han skulle flytta till min mamma...men glömde det då jag hade fullt upp med min omkrets. Och trodde ärligt att pappan i det här fallet kunde ta det ansvaret och berätta för sin familj.

Men istället blir hon sur på mig och raderar mig som vän och är allmänt barnslig i mina ögon!

Skit samma!

Så jag kollade med sociala om kontaktfamilj...men får då höra att enligt undersökningar är jag en för bra förälder, så jag uppfyller inte kraven för att få en.

Hur sjukt är inte det då? Så våra batterier och vårat hopp ska alltså försvinna lika fort igen för att ingen av oss får en paus?

Jaja...jag är ju en bra mamma i alla fall! *hahaha*

Ja ni...det var om sonen.

Sen har jag blivit ovän med en väninna pga en jäkla dator. Är de flesta runt mig småbarn eller?

Hon anklagar min dotter för att ljuga och kräver oss på 1500kr i ersätting för en dator som hennes egna dotter och en annan tjejs son har hoppat sönder.

Så när vi står bakom vår dotter och tror på hennes förklaring av hela händelseförloppet och vägrar betala så är man helt plötsligt inte vänner längre!

Men ärligt! Sånna människor klarar jag mig utan i mitt liv. Är så trött på allt strul och att alltid vara den snälla, tysta och förstående. Så nu tänker jag stå på mig och inte ta skit fler gånger!

Förövrigt är det rätt lugnt. Vi har sökt plats i en annan skola åt Theodor då han inte trivs i sin nuvarande och har problem med en del elever. Och som vanligt gör inte skolan något åt saken.

samtidigt är hans klass den värsta de varit med om så han får ingen arbetsro och har ofta huvudvärk.

Så nu står han i kö till Internationella Engelska Skolan med förhoppning om en start redan efter jul. Annars flyttas han till kön för åk 7. 

Juliette står också i kö dit till åk 4, som hon börjar till hösten!

Så nu håller vi tummar hårt och hoppas de båda kommer in. Ska bli så gött att veta att de går på en riktigt bra skola och att de får en värdig utbildning!

Mitt lilla korta inlägg för att jag har tidsbrist, blev visst inte så kort trots allt. Men det gör inget, antar att jag skrev fort eftersom jag fortfarande har gott om tid kvar.

Så kan ju även berätta att jag skaffat mig en egen scrapbookinghörna och har numera scrappat riktigt mycket. Tänkte ni ska få se lite bilder, men det får bli längre fram! :D

Det är i alla fall kul att hinna med lite roliga saker. Tänk vad mycket roligare saker blir när man har mer ork över för annat än att bara bråka hela dagarna med ungar! ;P

Jag har även fixat en del inför jul och advent. Har gjort egna adventskalenders. En till barnen och en till älsklingen! *wiiieee*

Sen har jag slagit in alla julklappar och fixat med advents och julpynt. Så nästan allt är klart! :D 

Har även gjort mig rolig till julafton då barnens julklappar till julstrumporna inte får plats i själva strumporna. Så de har 24 ledtrådar de måste följa och leta efter för att sen hitta sina julklappar. De kommer verkligen att ha något att sysselsätta sig med på julaftonsmorgonen.

Samtidigt som jag kommer filma/fotografera och skratta mig fördärvad över dem när de yr runt som yra hönor! *hahahahaha*

Känner mig lite elak, men det får jag lov att vara. Det kan ju inte alltid vara lätt liksom! ;)

Nä ni!

Detta får lov att vara allt för stunden. Ska göra mig iordning och ta bussen till stan för att gå på möte med familjehuset för att prata om mitt förflutna.

Sen måste jag käka något och hämta mina stövlar innan jag ska vara tillbaka här för möte på VC för att få hjälp att sluta röka. *hoppas på rätt hjälp*

Ha det gött tills vidare allihopa!