Utvecklingssamtal!
Idag hade vi utvecklingssamtal för Theodor och för första gången på länge så gick man dit utan magvärk eller nervositet.
Alla mina läsare kanske inte vet allting så jag kanske ska berätta lite "kort" först!
.
Theodor är en kille som är väldigt vetgirig och frågvis. All information han får suger han i sig som en svamp och han har väldigt lätt för att lära sig!
När han började skolan fungerade allting jätte bra och han var så himla glad över att äntligen "slippa" dagis, men tyvärr höll inte den glädjen i sig.
Så när han började första klass började han bli nedstämd, aggressiv och rent av elak emot både klasskompisarna och lärarna. Han gapa och skrek, sprang runt och bråkade, vägrade medverka på lektionerna och "spydde" en massa fula ord runt sig.
Och vi satt i möte efter möte med både lärare och rektor. Theodor gick till en kurator och pratade samtidigt som skolan och vi satte in ett åtgärdsprogram på honom....detta skulle göra allting klarare för honom, men ingenting hjälpte.
Vi bråkade med skolan, skolan anklagade oss, jag fick springa till skolan, ibland flera gånger i veckan, och ta Theodor då lärarna inte klarade av att prata med honom eller få stopp på honom.
Han sa att skolan var tråkig, han kan det mesta redan och blir rastlös, så vi ber lärarna att ge honom svårare uppgifter och svårare läxor. men tyvärr var de inte tillräckligt svåra...då han behöver en hel del motstånd så han verkligen har något att bita i!
Det gick så långt att det blev en anmälan på skolan då de tog till "våld" emot Theodor så istället för att hitta en lösning blev han rädd för att gå till skolan, undvek läraren i fråga och hade ont i magen varje dag.
Så fler möten, vi skäller på skolan som fortsätter anklaga oss och ansåg att Theodor var ett "problembarn" som de inte behövde lyssna på!
Så då börjar Theodor mitt i all skit även känna sig mindre värd och att det inte spelade någon roll då ingen lyssnar på honom när han försöker säga att något är fel utan istället ignorerar honom och ger honom skulden för allting. Det var ALLTID hans fel vid ett bråk eller liknande....de andra gjorde ALDRIG någonting! =(
Och helt plötsligt efter nästan 2 år med bråk i skolan och problem med kontakten mellan skola och hemmet så ringer hans fröken till mig och berättar att rektorn funderar på att byta klass på honom till hösten. Jag undrar självklart varför och då kläcker läraren att de anser att Theodor behöver mer motstånd, svårare lektioner och de kan inte erbjuda honom detta...och så fortsätter hon med att säga:
"Så vi tänkte att han skulle börja i årskurs 4 istället för 3:an som han egentligen ska gå i."
Jag får självklart fundera på saken och prata om det med både Theodor själv och maken och vi kommer fram till att det självklart är det bästa då han klarar allting för snabbt och sen blir rastlös. Det var egentligen inget vi behövde prata om då vi försökt att få skolan under de sista 2 åren att inse att Theodor vill lära sig mer, svårare och behöver det....
Så jag ringer tillbaka dagen efter och säger att vi tycker det är en bra lösning och att Theodor själv vill detta! Så jag fyller i papper och en vecka in på sommarlovet så får vi bekräftelsen på att min "lilla" son på "bara" 8år börjar 4:an till hösten!
Och nu är vi här!
En termin har snart gått och för första gången på länge hade läraren bara positiva saker att säga och allting var super bra med Theodor. Hon sa att han nästan redan nått målen för årskurs 5 i engelska och att han kommer nå målen i alla andra ämnen också utan några problem!
Han har inte behövt göra någonting extra utan hoppade rakt in i klassen och deras böcker och har anpassat sig bra och fått nya vänner.
Han är en snäll kille som har hög koncentrationsförmåga och håller reda på sina saker och jobbar på ordentligt hela tiden! Inte alls som den Theodor hon läst om i pappren från den gamla läraren!
Hon till och med kallade honom för mönsterelev och att hon ser på honom att han gillar att lära sig saker och att det kanske snart är dags för honom att fördjupa sig i något han vill utveckla mer då han jobbar på så bra och snart "gått" förbi de övriga klasskompisarna!
Så nu har vi skrotat åtgärdsprogrammet då hon ansåg att han definitivt inte behövde något och ingen mer kurator!
Så nej till åtgärd och ja till att lära! =)
Så min älskade son! Jag är så himla stolt över dig och jag älskar dig av hela mitt hjärta! Du är så himla smart och duktig...ibland mer än du själv inser!
Och jag är så jäkla glad över att det har löst sig till det bättre för dig i skolan och att allt vårt tjat gav belöning till slut!
Fortsätter du så här så kan du gå hur långt som helst och jag hoppas verkligen du tar till vara på din smarta hjärna och studerar vidare till något riktigt bra!
Så lätt som du har för att lära så kommer skolan gå som en dans för din del!
Och än en gång!
JAG ÄLSKAR DIG OCH ÄR JÄTTE; JÄTTE STOLT ÖVER DIG!
Och du....jag kommer alltid finnas här gör dig oavsett hur stor du än är!
Nä alla vänner! Nu ska jag avsluta på datorn och ta kvällen då jag är svintrött efter dagens motgångar och allt pluggande!
Men jag önskar er en underbar torsdagskväll!
CIAO!!!
