Ja kvällen är över och dagen har varit lång. Lillans feber vill inte gå under 39 grader och så fort alvedonen slutar verka så är den hög igen. Hostan är så illa att hon max sover 40 min åt gången. Hon klagar på att det gör ont i magen, men inte så ofta, men orolig och på vakt är man som mamma ändå.
Jag tycler så symd om henne. Och ingenting kan jag göra för att hjälpa henne. Nu hoppas jag natten inte blir allför jobbig så hon får sova lite, för gissa om hon behöver det.
Men blir det inget bättre så får vi nog lov att åka in med henne akut...jag börjar fundera på om hon har åkt på lunginflammation eller så. Jag hoppas på det bästa för hennes del. Imorgon är ju trots allt 3:e dagen med hög feber så då är det lättare att få träffa en läkare.

För övrigt har dagen varit lång och tråkig. Man har inte orkat så jätte mycket med tanke på all sömnbrist och en trött och närsjuk mammig dotter. Mysigt är det för sån är hon aldrig annars så passar ju samtidigt på att njuta lite av hennes omtanke och tillgivenhet. :D
Men städat sovrummet har jag i alla fall gjort och städat undan i köket samt tvättat i alla fall två maskiner. Så helt lat har man inte varit.
Sen fixade jag även lite god mat till kvällen för att göra ett litet försök till my, tyvärr inte så jätte lyckat för att jag var trött och orkade knappt äta och lillan ville inte ha. Maten var god, och det var kul att prova något nytt...men så här i efterhand önskar jag att jag väntat med det tills vi var lite piggare. Men det är ju som man brukar säga: Lätt att vara efterklok! :D

Nu är kl 00.30 och jag har svårt att somna trots att jag är super trött...tror det beror på att lillan inte mår något bra. Men sen är det nog lite pga den vanliga sömnsvårigheten. Undrar om den beror på att allting känns så tråkigt nu för tiden. Jag har funderat mycket på det idag. Och massa frågor "ploppar" upp i huvudet som jag inte riktigt kan hitta svaren på. T ex: Hur vet man att man tappat livsglädjen, jag menar hur märks det?
När ska man ta sig själv i kragen och be om hjälp? Och hur gör man och vart vänder man sig för att få hjälp? Hur ska jag hitta tillbaka till mig och min person? Det enda jag ser nu är en stor tjock tjej som vantrivs med sig själv...men som inte orkar eller klarar av att göra något åt saken. Jag hatar mig själv för det! Tänker hela tiden att nu ska jag gå iväg och träna! Nu ska jag använda crosstrainern mer! Nu ska jag försöka hitta orken och lusten till att hitta på en massa roliga saker med barnen! Nu ska jag få min familj att lyssna på mig! Att förstå att jag behöver hjälp! Få deras avlastning och få dem att ta egna initiativ!
Vad tror ni händer? INTE ETT SKIT!!!

Jag sitter fortfarande hemma hela tiden! Gör aldrig någonting som inte har med barn eller hemmet att göra! Jag kommer inte iväg till gymmet och inte heller får jag tummen ur och använda crosstrainern! Inget händer, inget förändras. Allting fortsätter som vanligt...barnen lyssnar inte, jag orkar inte bry mig om äktenskapet, bara tvätt, städ, disk och matlagning. Barnen krånglar och bråkar i skolan. Barnen bråkar, slänger allting omkring sig och jag får springa och plocka och städa. Vara vaken tidiga mornar för att barnen fått för sig att 5 är en bra tid att gå upp...eller varför inte mitt i nätterna?
Jag får fixa med allting, planera, packa, ta hand om det som måste göras. Hela tiden är det jag, jag, jag. Till vilken nytta? Ingen ser något! Ingen uppskattar något av det" Ingen bryr sig! Och kvinnan jag en gång var försvinner mer och mer...nu är det bara husmor och mamma.
Ja det är verkligen bara det jag är...jag är inte ens en bra hustru längre. För vem orkar bry sig om samliv, intimitet, närhet och sånt när man knappt orkar eller hinner med att se ut som en kvinna??

Vem vet...någon gång tar jag mig väl upp ur gropen jag lever i....någon gång! Kanske inte nu, imorgon, om en vecka eller en månad...men NÅGON gång ...då SKA jag hitta glädjen med livet igen. Då SKA jag lära mig att säga ifrån och få respekt! Då SKA jag vara KVINNA!!!

Ciao