Nu är nästan kvällen här och fy FAN vilken dag det här har varit. Jag har kämpat hårt med att dammsuga och skura hela lägenheten, bakat, lagat mat, fixat med disk, rengjort hela badrummet och hela köket samt tvättat och fixat med rena tvätten. Inte nog med detta så har min lilla dotter gett sig fasiken på att inte lyssna alls på mig och bara göra sånt hon inte får. Springer ner och bråkar med datorn, slänger spån från vässade pennor i hela lägenheten och skriker, slåss och gråter hela tiden. Undrar vad detta beteende beror på?? Hmm...antagligen för att jag har skadat foten och inte klarar av allting som vanligt...men vad fasiken ska jag göra då? Jag är själv nästan jämt och har vissa saker som måste göras och jag kan inte snabba mig när jag knappt klarar av att gå. Just nu sitter hon och skriker på sitt rum efter att ha kastat med sina stolar, smällt med dörren och bråkad med ena brodern.
Gissa om jag önskar att gubben var hemma just nu. Ibland blir det bara för mycket och ibland vill jag verkligen bara gå iväg en stund och få lite tystnad runt mig...men det känns vääääldigt långt borta just nu.
Hade besök nu på eftermiddagen av en gammal dagiskompis (till Juliette) och hennes mamma....vad händer? Jo alla barn springer och tjatar på mig om att de har tråkigt, de har ingenting att göra osv...nu har de gått och Juliette har åkt tills in dans...så hur tror ni det är nu? Jo den ena sitter på rummet och skriker, den andra vid datorn och den tredje roar sig själv på rummet. Så jäkla typiskt. Hur tror ni det kommer vara om en stund när en väninna till mig kommer?? Jo ALLA barnen kommer springa i köket och tjata på mig om hur tråkigt de har....varför?? Jo för att jag har något att göra för en gångs skull, för att jag har någon att prata med. Och sen när hon har gått igen kommer alla barnen vara som bortblåsta och jag sitter ensam i vardagsrummet. Varför är det så här? Varför ska alla barn vara runt en när man är i telefon eller umgås med någon? Och hur kommer det sig att de har massa roliga saker att göra när man sitter ensam och har tråkigt??
Är det någon som har kommit underfund med detta ännu så får nu gärna dela med er!
Ibland känns det verkligen som om det skulle vara 500 gånger lättare om man satt helt ensam hela tiden och aldrig umgicks med någon eller gjorde någonting, men är det rättvist emot mig eller alla andra föräldrar??
Just nu är jag bara så trött och längtar efter någonting annat...vet inte vad men något annat än detta hela dagarna.
Jag älskar mina barn mer än någonting annat i hela universum och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan dem. Jag älskar min make mer än något annat och kan inte tänka mig ett liv utan honom heller. Men just nu skulle jag bara vilja packa en väska och åka bort någonstans helt ensam...eller bara börja en kvällskurs i någonting för att få en chans att prata med en vuxen människa utan ungar som springer och tjatar eller sitter som svansar på mig hela tiden. Jag saknar att få umgås med andra männikor själv.
Det tråkiga med att känna så här är att det känns fel! Jag borde inte bli så här nerstämd. Jag borde inte känna så här. Jag borde inte tycka så här.
Hemsk känner jag mig när det känns så här.
Nä, nu ska jag göra lillan klar för natten så....
Ciao
