Tonårsrevolt??
Nu sitter jag här och oroar mig ännu en gång över D som bara sticker så fort han får en motgång. Vad är detta egentligen? Tonårsrevolt eller bara envis och enkelspårig?
Han sticker när läxorna går dåligt för att han inte får den hjälp han behöver och nu sticker han fastän han får hjälp men inte orkar eller vill göra läxan. Han sticker när han får en tillsägelse och sticker när han inte får som han vill!????
Jag vet inte hur många gånger vi pratat med honom om detta, eller hur många gånger vi sagt till honom att han måste säga till om han går ut, ta med mobilen och att han måste göra läxorna och inte sticka ifrån dem så fort det behagar.
Men ingenting biter, spelar ingen roll vad vi säger, hur vi säger det eller vad vi gör eller inte gör. Han går sin egna väg oavsett vad! Han gör som han vill hekt enkelt!
Jag tycker det börjar bli väldigt frustrerande och jag börjar bli riktigt irriterad. Fortsätter detta så kommer jag snart bli riktigt arg också!
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Jag hatar när han bara sticker utan att säga något och jag tycker inte att det är okej att han gör så!!!
Men ingenting hjälper. Och jag vet inte vad man ska ge honom för konsekvenser heller då han struntar i allt oavsett vad.
Vi har vekrligen provat med det mesta. Gett honom valmöjligheter, gett honom frihet, mindre pengar, mer pengar, mindre sysslor, mer sysslor, inga sysslor, inga pengar, utegångsförbud, kompisförbud, tvförbud, tvspelsförbud, datorförbud, åkt i säng tidigt, inga övernattningar, discon eller andra extra akiviteter. Vi har provat att bara prata med honom, påminna honom, ge bara tillsägelse utan konsekvens och vi har provat att höja rösten, skälla, bli arga, likgiltlighet...*you name it*
Då är vi många som pratar med honom och försöker olika taktiker i samtal och ordval men ingenting fungerar....det verkar inte spela någon roll vad vi gör och jag har nu kommit till en återvändsgränd och jag vet inte hur jag ska komma vidare!
Är det bara så här han är, eller är det en typ av tonårsrevolt eller vad är det?
Jag fattar inte vad vi gör för fel!? Säger vi en sak så är det så, vi viker inte. Får han ett "straff" så håller vi det. Varnar vi honom och han struntar i vår varning...ja då får han ta konsekvensen.
Så vad mer kan vi göra?
Jag fortsätter oavsett vad men för varje tillfälle så känner jag mer och mer frustration över att ingenting hjälper. Jag känner mig hemsk och dålig. T.om värdelös vissa dagar! =(
Känns som om jag inte klarar av honom ibland, som om jag inte kan få "bukt" på honom, eller få hans respekt, få honom att lyssna och förstå och ta åt sig av det vi säger.
Så vad ska jag hitta på den här gången?
Är lite trött på att han får vara uppe så mycket längre då han smiter från läxorna då jag är stenhård på att läxorna ska göras. Så nu blir det ännu en kväll då han inte kommer komma i säng i tid.
Och MÅNGA av dessa kvällarna har jag haft lust att strunta i det och skicka honom i säng kl 21 vare sig han är klar eller ej....men då känner jag att usch vilken dålig mamma jag skulle vara som inte ser till att han gör läxorna!
Men samtidigt så känns det meningslöst när man sitter, som idag, från kl 16 och INGENTING händer. Han gör inget och han kommer ingenstans.
Kanske ska tvinga honom att göra läxan och vara utan kvällsmat...då han egentligen inte har tid att äta...eller låta honom gå och lägga sig svettig utan att duscha och lukta svett i skolan nästkommande dag....då läxan behöver göras.
Nu ikväll vet jag inte vad jag ska göra eller gå till väga. Jag kan inte hjälpa honom med läxan, men Andreas kan, men nu åker han till sitt jobb om ca 1,5 timme...och David är spårlöst borta och har varit i över två timmar.....
När han behagar att komma hem så har jag bara lust att skicka honom i säng...men vad ger det för signaler?? Jo att oj...du gick....så nu slipper du läxan!
*ARRRRRRRRGHHHHH*
Jag blir så trött på mig själv och mitt velande. Jag verkligen HATAR att inte veta vad jag ska göra eller hur jag ska gå tillväga....jag känner mig så himla hjälplös!
*vill bara skita i detta snart*
