...mer längre. Är så trött på dessa veckor! Barnen lyssnar inte alls och gubben ser man knappt. Visst så är det vuxna livet, men ändå! Är det INGA vuxna som är glada? Lyckliga? Eller mår bra och känner sig nöjda? Jag tror verkligen jag är på väg att gå in i väggen! Jag orkar inte med bloggen eller facebook. Jag umgås inte med någon och har ingen tid med maken. Jag orkar inte bry mig om saker längre. Varför sköta hemmet när ingen bryr sig ändå? Varför uppfostra och ta hand om barn när de hatar en och anser att man är hyper dum hela tiden och ändå inte vill vara här och ändå inte vill lyssna? De struntar i allt man säger. Varför försöka vara en bra hustru när man knappt pratar eller umgås med den man är gift med? Jag borde låsa in mig själv och kasta bort nyckeln! På det viset slippet jag vara dum, jobbig och vara till besvär. De flesta dagarna får min omgivning mig att känna mig värdelös och som om jag inte duger till någonting alls...om de inte krisar. Det kanske inte är så, men det är så det känns. Det tär på mig, det får mig att bli ledsen och det gör mig orkeslös. Hatar att känna så här, hatar att må så här. Men värst av allt är att jag knapp kommer ihåg när jag mådde riktigt bra senast. :'( Det är patetiskt och gör mig rädd. Mest för att det känns som om jag aldrig kommer klara av att stanna det här förbannade ekorrhjulet jag springer i. Känns som om jag alltid kommer vara stressad och överarbetad, fastän jag knappt arbetar, känns som om man inte kan bry sig om mig riktigt ordentligt. Jag är trött på att ha 100 bollar i luften, vara den som är en problemlösare, bry mig så mycket om alla andras åsikter och känslor, när det för det mesta känns envägigt. Trött på att försöka hålla masken och känna mig ensam för det mesta. Vilket känns sjukt! Jag är gift och har fyra barn men känner mig otroligt övergiven och ensam. Men kan inte prata med någon om det då jag samtidigt känner mig larvig! Jag är ju för fan vuxen och borde vara starkare än så här!!! Även om jag trots allt är trött på att vara den starka, det stora hjulet. :-S Jag vill verkligen inte mer! Är trött på allt detta och även otrevlig och uppkäftig tonåring som skiter i allt och hatar allt och alla. Trött på en trotsig liten som pladdrar, skriker, slåss och stänger öronen större delen av den vakna tiden. Trött på en skoltjej som gråter för allt och inget. Trött på en smart kille som beter sig som en "bratz" och bara ska ha och annats blir sur och grinig. Trött på att dessa veckor alltid slutar med att klockan är över 9 och INGEN av barnen ligger för att sova!!!! Trött på att vara snäll och omtänksam fru när man knappt får någon tid eller uppmärksamhet som man behöver mellan varven. Och vart leder allt detta? Jo att jag är trött, sur, olycklig och inte orkar ge mer till andra. Det är fel....ger man upp så är man inte ett dugg bättre! Jag kan ju för fan inte ge upp och sen be andra, eller ja FÖRSÖKA be, om allt detta! Fan! Skärpning på mig!!! Men samtidigt vill jag bara låsa in mig och aldrig mer ut. Bara ligga där och samla ihop bitarna av mig själv! Men DET går ju inte! Jag är ju fru och mamma! Dotter och vän! Syster och vän till några till! Man kan ju imte gömma sig eller rymma från allt. Då är man en dålig mamma, hustru och vän! Hur fan kan vi tjejer vara så lite värda? Äsch skitsamma! Har skrivit av öig och ska göra ett nytt försök att få mina trotsiga barn i säng, tysta för att sova! Men nu vet ni....varför jag typ går "under jorden". För som jag skrev: Så vill jag inte mer!" Ciao!